Qoute by Elizabeth Gilbert

“A true soul mate is probably the most important person you’ll ever meet, because they tear down your walls and smack you awake. But to live with a soul mate forever? Nah. Too painful. Soul mates, they come into your life just to reveal another layer of yourself to you, and then leave. A soul mate’s purpose is to shake you up, tear apart your ego a little bit, show you your obstacles and addictions, break your heart open so new light can get in, and make you so desperate and out of control that you have to transform your life.” ~Elizabeth Gilbert

Inception (Recension)

Titel: Inception
Publicerad: 23 Juli 2010 (Sverige)
Regissör: Christpoher Nolen
Legender: Leaonardo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt och Ellen Page.
IMDB betyg: 9/10
kAwEsHs betyg: 10/10

Inception handlar om drömmar. De har en maskin som ger dem möjligheten att komma in i varandras drömmar och bli en del av den. Den personens dröm de är i, de är den personen som kan skapa vad som helst i sin dröm, allt från byggnader till bilar och te koppar. Dock är inte historian om filmen så viktig, utan hela den här poängen där att de kommer in i andras drömmar och blir en del av den. Men i filmen så tappar en del greppet om vad som är verkligt och vad som inte är, så när de återvänder tillbaka till den riktiga världen, så blir de sjuka och tror att de fortfarande drömmer och tar självmord för att vakna, men tyvärr så gör de inte de eller? Jag menar hur vet vi att denna värld vi lever i är verkligheten? Det kan vi självklart inte, eftersom vi inte kan bevisa vad som är verklig och vad som inte är. Det är för att vi levt i den här världen så länge att den har blivit vår verklighet, så då kan man fråga sig: 'Vad händer om jag hoppar ut genom fönstret? Vad händer när jag slår mot marken? Vad händer när jag dött? Kommer jag att vakna då? Kommer jag att komma till verkligheten? Men vi säger om jag vaknar när jag dött, hur vet jag att jag fortfarande inte drömmer?'

Jag kan fortsätta med frågorna, men så är det. Man får lita på den här livet så länge man kan, men när man dött och man insett att man vaknat, det är då man ska oroa sig.

Detta är filmens grund, det är vad den bygger på. I filmen kan de också när de kommit i någons dröm, drömma en gång till genom att använda den maskinen i drömmen. Men för varje gång de går djupare in i drömmarnas värld så blir tiden också längre och om tiden inte tagit slut så vaknar de inte. Därför motsvara 5 minuter, 1 timme i drömmen och när de gått in i nästa lager av drömmen så blir 1 timme till en hel vecka. Dock detta är en kritik för mig eftersom i verkligheten så är det helt tvärtom. I vår värld, oavsett hur länge man sover så är drömmen 30sekunder, tro mig eller inte, men de är 30 sekunder, även om det känns längre.

Man måste se filmen för att förstå vad jag försöker koma fram till allt detta, men en gång ni sett filmen så kommer ni bara sitta med käften hängande och försöker tänka, men inga tankar lyckas beskriva hur otroligt bra den här. Även om den är 2 timmar och 45 minuter lång så är den värd att se.


[Art of Pixels]

Livet efter Döden

De flesta ser döden som något hemskt eftersom när det här livet slutar så finns de inte mer och en del oroar sig för att bli bortglömda och en del bryr sig inte alls. En del personer är rädda för att dö, men då borde man kanske fråga sig själv: 'Varför ska man vara rädd? Vad är så hemskt med att dö?' Jag förstår att folk oroar sig för att aldrig se sina nära och kära igen och att de kommer aldrig får göra de saker de alltid velat göra, men vem har sagt att livet slutar här!? Faktan är ju att ingen, absolut ingen vet vad som händer efter döden, om vi har en själ som går vidare eller om vi bara försvinner sådär.
Jag däremot ser fram emot döden. Ja, jag vet, det låter fel och ja, jag är rädd för döden också, men varför jag ser fram emot det? Det kan man fråga sig, men anledningen är att alla mina frågor kommer besvaras då. Då kommer jag få reda på om Gud finns eller inte, om paradiset eller helvetet är en myt eller ren fakta, om livet efter döden är som det beskrivs i de heliga böckerna eller om det också är en myt.

Men detta är vad jag tror händer efter döden.
Vi dör helt enkelt och vår kropp går tillbaks till jorden. Det är som sagt, vi födds ur jord och till jord återvänder vi. När kroppen dött så försvinner vi. Det finns ingen annan värld eller paradis eller något annat, utan vi bara försvinner till jorden. Vi vill oftast tro att det finns en annan värld, men för mig är det inte så, eftersom vår medvetande är så mäktig att vi skapar en annan värld i vår huvud. Det är ungefär som när energi tillförseln till en ljusstake tar slut så slocknar den och det är så döden är också. Vi bara dör och försvinner och vårt medvetande med det. Så livet tar slut och vi finns inte mer.


[Art of Pixels]

Unnamed Story - Part 1

Have you ever had the feeling that your being watched? Have you ever had the feeling that your being followed? Have you ever walked through an alley and looked back because you thought someone was there? Have the doorbell at your home ever ranged and nobody was there? Have you ever been so sure that you knew someone was trying to send you a message?

You might answer no, but you also might be wrong.

This morning I woke up. I got up of my bed. I took my towel and went to take a bath. I stepped into the bath and pulled the curtain. I started the water. I took some shampoo and washed my hair. Suddenly I heard steps in the bathroom. At first I thought it was my brother, but then I remembered I had locked the door. Then the steps came closer towards me and I got this chilly feeling. Then I saw a shadow on the curtain. I got scared and said: "Somebody there?" I got no answer, so I quietly reached for the curtain and pulled it. But no one was there. I pulled back and forth the curtain several times, but the shadow had disappeared as well as the footsteps. Then again I got this chilly feeling, but then I thought it might was my own shadow and the footsteps was my own. But maybe I was wrong, maybe not. Maybe I had one to many drinks last night, but I don't really remember what I did last night either, it was weird, I couldn't remember anything from last night.

However, I got out of the bath. Went back to my room. Opened my closet and looked for what to wear. Something was wrong. I only had a suit in there. A black suit with black tie and black shoes with black socks. I had no choice but to wear them. I put on my suit with my black shoes and I also put on my lucky golden chain around my neck. I went downstairs to get some coffee and something to eat. Once I was downstairs I saw that the paper had arrived. I took up the paper from the floor and entered the kitchen. As I brew a cup of coffee I chose to stand up and lean against the sink. I took the paper and read the headline. It said: "Another catastrophic event has occurred in western Asia". I browsed through the paper, but there was no content. The only content I found was at page five and it said: "We are watching you, Mr David." I thought for a minute... Then I took another minute of thought... and another. The conclusion I was trying to come forth to did not appear bright in my head, but then I thought: "Who is David and might this David be the one behind all of this? If so, then why?"

I took my cup of coffee and went to get my case. On the way I also took my car keys. I took my case and went for the front door. I opened the front door and stepped outside. I locked the front door and pressed the button for the elevator to arrive. It seemed that the elevator was broken. I went for the stairs and stepped down the stairs. When I reached the fifth floor I heard a voice of a woman. I went for the elevator and saw someone was stuck in there. It was the voice of that woman that I heard. She was alone in there and she told me to call the service. I reached in my pocket for my phone, but it seemed I had forgot it on the kitchen table. So I told her: "Wait here a minute, I will just go upstairs to get my phone." So I rushed back up and as I was looking for my keys in my pocket I heard the woman scream of fear. I yelled back and said: "Don't worry I have my phone now, I have called the service and they are on their way." But I lied just to calm her down. She stopped screaming and I was thinking: "Well, looks like yelling at her worked." I found my keys in my left pocket on my pants. I opened the front door and rushed for the phone. I got the phone and called the number on the elevator door sign. I got no answer, so I tried again, but still no answer. I went downstairs to the fifth floor. I got chocked. What I saw there scared me. What I saw was blood, blood inside the elevator. I slowly went towards the elevator and looked through the small glass window. Suddenly her hand slammed on the glass and I jumped back. She was whispering something. She was saying: "You did this, you MURDERED me." I was in such a chock I didn't think clearly. I ran downstairs, through the port and out to the street. I was in chock and was taking heavy breaths. I couldn't think straightly either because of all the traffic around me and the people who was just staring strangely at me. They looked at me like they knew something, something important about me, something I needed to know, something they held back from me. I needed to get out of here. I needed to get somewhere quite and calm. I started running. I ran towards my car. Before I got into my car, I took a good look at it first and then I noticed something. It was black, same as my shoes, same as my suit. Now it was clearly to me. This color, this black color, it was something strange about it and now when I think about it, even my case was black and the cup of coffee I had was black too. This color was saying something to me, trying to send me a message, but what is the message. I started my car and I drove. I just drove without any destination. I drove and drove and drove, until I hit a road that had no further passage. I turned off the engine and looked straight out of the front window. I pulled the handbrake and went out. I pulled out a cigarette from my pocket and light it up. I took a deep smoke and I blew it out. I was trying to think as I was looking at the scenery. I looking at the tall grass and the wind that breezed through it. I looked at the birds and heard them tweeting. I looked at the tree standing alone in middle of the tall grass, just like me. I thought that all of this might just be a bad dream and that I might just wake up anytime soon. So I waited there, waited to wake up from all of this. So I waited and waited and waited and waited and waited...

TO BE CONTINUE...



[Art of Pixels]