Nothing is True, Everything is Permitted.

You can only see what your eyes allows you to see.

You can only see what you mind allows you to see.

Visions can be deceiving and sight can be false,

but combine them together, then you might see the truth.

/kAwEsH

[Art of Pixels]

Unnamed Story - Part 2

My cigarette had burned out. I threw it on the ground and stamped on it. The light of the cigarette disappeared and the smoke had left a taste of tobacco in my mouth and on my tongue. I took a look at my watch. It was broken and I didn't really remember how it got broken. I took it off and threw it as hard as I could towards the tree standing there all alone. I stretched and yawned. I went back to my car and stood on the drivers side for a while. I opened the door and sat on the drivers chair. I put in the key and pressed the button that said: "START ENGINE". The car wouldn't start. I pulled the handle that said: "Open Bonnet". I stepped out of the car and pulled up the bonnet. I was looking at the engine and a few tubes had holes in them where hot liquid was coming out. I didn't remember any holes in the tubes from yesterday, someone else must have done this. Maybe it was this David person. I abandoned the car and started walking with my black shoes on my feet. I didn't know where to go, so I just chose to walk this road that seemed endless. I walked for hours and hours and there was no sign of other people, only me in middle of no where. I reached a bus-stop. I walked towards the chart and was looking at the time the bus was going to arrive. I pulled up my sleeve to look at the time. My clock wasn't on my arm. I didn't remember what I had done with it. I took a look at my phone. It said: "Low Battery" and then it turned off. I got enough chance to see what the time was though. The time was: "03.15". It looked like the last bus had already left. I was 15 minutes late. I had no choice then to sleep at the bus-stop and wait for the morning to arrive. So I slept.
The next morning I woke up and got a chance to see the sun rise up. It was so beautiful and peaceful. I got blinded for a short while of the shining sun. I stood up and stretched and exactly at that time the bus arrived. I stepped into the bus and chose to sit in the back of the bus. Soon I noticed the bus was empty. I felt like this bus was sent just for me and I wasn't comfortable with that.

When I reached the next bus station, I stepped of the bus and I was back at my hometown. I walked through the streets and no one was around. I decided to go back home, where it all begun to find out some clues. When I reached my apartment I thought I could relax there for a minute or two but suddenly I was hit by the thought of that bloody woman in the elevator. So I instead I decided to take the steps and so I did. I reached my floor and opened the front door. I stepped in. It was dark. I tried to turn on the lights but it seemed like there was no electricity. I noticed I wasn't alone in the darkness. Someone else was there too. Then a strong voice of a very strong person came. The person stepped out from the darkness and the sunlight shined so the body of the person was visible, but the face was still dark, I couldn't see who it was. All I knew that was a man and he started to talk. He said: "We have been watching you, David. Please, take a seat on the chair to your right." and I did so. Then he continued to speak: "That woman you saw in the elevator, she wasn't real. The feeling that you had that you was being pursued, wasn't real. Everything you have felt today today wasn't real. Your mind had been jacked by my people. You are one step from being a successful experiment. All the other test subjects has failed, but you, you are something else. Your mind is stronger than we thought. All we want you to do now is to remember, remember where you were before all this happened."

I thought for a minute and said: "I was here, I was going to work, but then all this strange things started to happen." He stopped me and said: "No, I want you to remember where you were before you woke up. Try to remember, anything you remember can help us." Then it hit me and I said: "I was kidnapped. I were thrown into a van and was given a shot of some kind and then I fell asleep. I don't remember anything more than that." Then he said: "You really don't believe that do you!? You were never kidnapped, you were never thrown into a van and you were definitely not given a shot. You were created by us. We created you David. We played Gods role and we created you David. You are a clone. But I must congratulate you, you just succeeded as the perfect clone ever made." Then he stepped into the sunlight. When I saw his face I got chocked. He was me and I was him. Was I his clone? I was feeling so weird that I trowed up and fainted. But before I really lost my consciousness I heard him say: "Quick, take him to the emergency room. We must not lose him. He cost us to much too lose him now." Then I fainted and was probably dead.

You might think how I am able to tell you all of this if I am dead. Well the day when I died, they cloned me again, but not from the original body. They cloned me from the clone because they realized if they cloned a clone from the clone, then it would be more stable and a great chance to remember everything that had happened. The original David died of course, but he lives on through me.

Today there are more people who want to get cloned and in that way they can live on forever. These clones are also being perfected and being used in the military, in the medics and being used as lab rats. Clones are the future.

End!


 [Art of Pixels]

Diary of a Soldier

August 2010

I received a phone call. It was the national defense force. I was called in to fight a battle in Afghanistan. My parents were very upset and my mom cried a lot. I was going in, in one month.


September 2010

I woke up this morning. I packed my bag, put on my uniform and went to the kitchen. Everybody was gathered around the kitchen table. I sat down and my mom served me breakfast. I ate and we headed to the airport. I said goodbye to everyone. My mom was last. She refused to let me go, so I had my brothers to hold her. I checked in the bag and went to the plane. The next day, I was at the base in Afghanistan.


October 2010

Today we had our first assignment. We were going to a village and get in contact with the people in the surroundings. We had heard that talibans were in the area. Everybody gathered around and our captain gave us our orders. Now we headed out with the troops and the vans. There were a lot of road mines which made it hard for us to get by. When we reached the village, everything seemed calm. We made some contact with the villagers and they were not happy to see us. Some said that if they helped us the talibans would cut their throats off and if they didn't we would bomb their houses in suspicions of talibans being in the area. Also if we bombed the area, it would be only civilian casualty and the talibans would just get away. Our objective were now completed. We head back to the base.


November 2010

I woke up this morning and realized again I wasn't home. God I missed home. Today we had got intel about talibans being in a village not far from here and this time we were 100% sure. We were going to hit them and we were going to hit them hard. Our captain gathered everybody and explained the situation. We made up a tactic, but first we sent out one of our stealth planes to scan the area. Everybody gathered their equipment and soon we headed out. When we came close to the objective I saw the bushes budge and I aimed my gun straight at it. My companion said: "Relax man, there is nothing there." I said: "You are wrong man, there is definitely something there." and the next thing you know, we were being shot at. I threw myself as fast as I could on the ground and pulled a grenade and pulled out the safety key and threw it in the bushes. The next minute a explosion from my grenade made a terrible sound. We shot down the rest and two of our comrades got shot. One in the leg and the other on the arm. A third one got a scratch from a bullet on his shoulder and another had lots of holes in his clothes. I went to the bushes were I had thrown my grenade at. What I saw there chocked my head. It was four talibans laying on the ground, dead. We gathered their body's and weapons. We put the guns in the truck. We also called for a helicopter to take back the wounded.


December 2010

This was the last month and when this month ends, we get to go home at last. But it was far from over. We all gathered around and took a picture as a memory. Later our captain came and looked disappointing at us. Something was wrong. At first I thought that one of our wounded comrades had died, but it was not that. We said: "Today I received a phone call from the military police. They said that someone in this crew had called back to their parents and told them that when we killed the talibans, we laughed and made fun of the dead. That we at the meeting were making jokes about how the dead looked like and that we had killed a little girl back at the village. Then the mom called the military police. I am very disappointed at you, at all of you. You put my loyalty at risk. I am not going to give you any names, but lets not ever repeat this again." Then he turned back and left. Everybody was looking down and was ashamed of themselves. Before the last day me and my comrade received a medal for a good work back at the village where I killed four talibans with a grenade and my comrade shot down several of them. The captain gave us the medal and I looked at it and thought: "This is madness. I am being received a medal for killing? I am being received a medal for have taken another mans life?" This was all so mad to me, but out of respect I accepted the medal.


January 2011

It was the beginning of the month and we were back at home. We stepped of the plane and I took of my medal and threw it away. I collected my bag and went out from the exit. There was my family and I was home.


[Art of Pixels]

Qoute by Elizabeth Gilbert

“A true soul mate is probably the most important person you’ll ever meet, because they tear down your walls and smack you awake. But to live with a soul mate forever? Nah. Too painful. Soul mates, they come into your life just to reveal another layer of yourself to you, and then leave. A soul mate’s purpose is to shake you up, tear apart your ego a little bit, show you your obstacles and addictions, break your heart open so new light can get in, and make you so desperate and out of control that you have to transform your life.” ~Elizabeth Gilbert

Inception (Recension)

Titel: Inception
Publicerad: 23 Juli 2010 (Sverige)
Regissör: Christpoher Nolen
Legender: Leaonardo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt och Ellen Page.
IMDB betyg: 9/10
kAwEsHs betyg: 10/10

Inception handlar om drömmar. De har en maskin som ger dem möjligheten att komma in i varandras drömmar och bli en del av den. Den personens dröm de är i, de är den personen som kan skapa vad som helst i sin dröm, allt från byggnader till bilar och te koppar. Dock är inte historian om filmen så viktig, utan hela den här poängen där att de kommer in i andras drömmar och blir en del av den. Men i filmen så tappar en del greppet om vad som är verkligt och vad som inte är, så när de återvänder tillbaka till den riktiga världen, så blir de sjuka och tror att de fortfarande drömmer och tar självmord för att vakna, men tyvärr så gör de inte de eller? Jag menar hur vet vi att denna värld vi lever i är verkligheten? Det kan vi självklart inte, eftersom vi inte kan bevisa vad som är verklig och vad som inte är. Det är för att vi levt i den här världen så länge att den har blivit vår verklighet, så då kan man fråga sig: 'Vad händer om jag hoppar ut genom fönstret? Vad händer när jag slår mot marken? Vad händer när jag dött? Kommer jag att vakna då? Kommer jag att komma till verkligheten? Men vi säger om jag vaknar när jag dött, hur vet jag att jag fortfarande inte drömmer?'

Jag kan fortsätta med frågorna, men så är det. Man får lita på den här livet så länge man kan, men när man dött och man insett att man vaknat, det är då man ska oroa sig.

Detta är filmens grund, det är vad den bygger på. I filmen kan de också när de kommit i någons dröm, drömma en gång till genom att använda den maskinen i drömmen. Men för varje gång de går djupare in i drömmarnas värld så blir tiden också längre och om tiden inte tagit slut så vaknar de inte. Därför motsvara 5 minuter, 1 timme i drömmen och när de gått in i nästa lager av drömmen så blir 1 timme till en hel vecka. Dock detta är en kritik för mig eftersom i verkligheten så är det helt tvärtom. I vår värld, oavsett hur länge man sover så är drömmen 30sekunder, tro mig eller inte, men de är 30 sekunder, även om det känns längre.

Man måste se filmen för att förstå vad jag försöker koma fram till allt detta, men en gång ni sett filmen så kommer ni bara sitta med käften hängande och försöker tänka, men inga tankar lyckas beskriva hur otroligt bra den här. Även om den är 2 timmar och 45 minuter lång så är den värd att se.


[Art of Pixels]

Livet efter Döden

De flesta ser döden som något hemskt eftersom när det här livet slutar så finns de inte mer och en del oroar sig för att bli bortglömda och en del bryr sig inte alls. En del personer är rädda för att dö, men då borde man kanske fråga sig själv: 'Varför ska man vara rädd? Vad är så hemskt med att dö?' Jag förstår att folk oroar sig för att aldrig se sina nära och kära igen och att de kommer aldrig får göra de saker de alltid velat göra, men vem har sagt att livet slutar här!? Faktan är ju att ingen, absolut ingen vet vad som händer efter döden, om vi har en själ som går vidare eller om vi bara försvinner sådär.
Jag däremot ser fram emot döden. Ja, jag vet, det låter fel och ja, jag är rädd för döden också, men varför jag ser fram emot det? Det kan man fråga sig, men anledningen är att alla mina frågor kommer besvaras då. Då kommer jag få reda på om Gud finns eller inte, om paradiset eller helvetet är en myt eller ren fakta, om livet efter döden är som det beskrivs i de heliga böckerna eller om det också är en myt.

Men detta är vad jag tror händer efter döden.
Vi dör helt enkelt och vår kropp går tillbaks till jorden. Det är som sagt, vi födds ur jord och till jord återvänder vi. När kroppen dött så försvinner vi. Det finns ingen annan värld eller paradis eller något annat, utan vi bara försvinner till jorden. Vi vill oftast tro att det finns en annan värld, men för mig är det inte så, eftersom vår medvetande är så mäktig att vi skapar en annan värld i vår huvud. Det är ungefär som när energi tillförseln till en ljusstake tar slut så slocknar den och det är så döden är också. Vi bara dör och försvinner och vårt medvetande med det. Så livet tar slut och vi finns inte mer.


[Art of Pixels]

Unnamed Story - Part 1

Have you ever had the feeling that your being watched? Have you ever had the feeling that your being followed? Have you ever walked through an alley and looked back because you thought someone was there? Have the doorbell at your home ever ranged and nobody was there? Have you ever been so sure that you knew someone was trying to send you a message?

You might answer no, but you also might be wrong.

This morning I woke up. I got up of my bed. I took my towel and went to take a bath. I stepped into the bath and pulled the curtain. I started the water. I took some shampoo and washed my hair. Suddenly I heard steps in the bathroom. At first I thought it was my brother, but then I remembered I had locked the door. Then the steps came closer towards me and I got this chilly feeling. Then I saw a shadow on the curtain. I got scared and said: "Somebody there?" I got no answer, so I quietly reached for the curtain and pulled it. But no one was there. I pulled back and forth the curtain several times, but the shadow had disappeared as well as the footsteps. Then again I got this chilly feeling, but then I thought it might was my own shadow and the footsteps was my own. But maybe I was wrong, maybe not. Maybe I had one to many drinks last night, but I don't really remember what I did last night either, it was weird, I couldn't remember anything from last night.

However, I got out of the bath. Went back to my room. Opened my closet and looked for what to wear. Something was wrong. I only had a suit in there. A black suit with black tie and black shoes with black socks. I had no choice but to wear them. I put on my suit with my black shoes and I also put on my lucky golden chain around my neck. I went downstairs to get some coffee and something to eat. Once I was downstairs I saw that the paper had arrived. I took up the paper from the floor and entered the kitchen. As I brew a cup of coffee I chose to stand up and lean against the sink. I took the paper and read the headline. It said: "Another catastrophic event has occurred in western Asia". I browsed through the paper, but there was no content. The only content I found was at page five and it said: "We are watching you, Mr David." I thought for a minute... Then I took another minute of thought... and another. The conclusion I was trying to come forth to did not appear bright in my head, but then I thought: "Who is David and might this David be the one behind all of this? If so, then why?"

I took my cup of coffee and went to get my case. On the way I also took my car keys. I took my case and went for the front door. I opened the front door and stepped outside. I locked the front door and pressed the button for the elevator to arrive. It seemed that the elevator was broken. I went for the stairs and stepped down the stairs. When I reached the fifth floor I heard a voice of a woman. I went for the elevator and saw someone was stuck in there. It was the voice of that woman that I heard. She was alone in there and she told me to call the service. I reached in my pocket for my phone, but it seemed I had forgot it on the kitchen table. So I told her: "Wait here a minute, I will just go upstairs to get my phone." So I rushed back up and as I was looking for my keys in my pocket I heard the woman scream of fear. I yelled back and said: "Don't worry I have my phone now, I have called the service and they are on their way." But I lied just to calm her down. She stopped screaming and I was thinking: "Well, looks like yelling at her worked." I found my keys in my left pocket on my pants. I opened the front door and rushed for the phone. I got the phone and called the number on the elevator door sign. I got no answer, so I tried again, but still no answer. I went downstairs to the fifth floor. I got chocked. What I saw there scared me. What I saw was blood, blood inside the elevator. I slowly went towards the elevator and looked through the small glass window. Suddenly her hand slammed on the glass and I jumped back. She was whispering something. She was saying: "You did this, you MURDERED me." I was in such a chock I didn't think clearly. I ran downstairs, through the port and out to the street. I was in chock and was taking heavy breaths. I couldn't think straightly either because of all the traffic around me and the people who was just staring strangely at me. They looked at me like they knew something, something important about me, something I needed to know, something they held back from me. I needed to get out of here. I needed to get somewhere quite and calm. I started running. I ran towards my car. Before I got into my car, I took a good look at it first and then I noticed something. It was black, same as my shoes, same as my suit. Now it was clearly to me. This color, this black color, it was something strange about it and now when I think about it, even my case was black and the cup of coffee I had was black too. This color was saying something to me, trying to send me a message, but what is the message. I started my car and I drove. I just drove without any destination. I drove and drove and drove, until I hit a road that had no further passage. I turned off the engine and looked straight out of the front window. I pulled the handbrake and went out. I pulled out a cigarette from my pocket and light it up. I took a deep smoke and I blew it out. I was trying to think as I was looking at the scenery. I looking at the tall grass and the wind that breezed through it. I looked at the birds and heard them tweeting. I looked at the tree standing alone in middle of the tall grass, just like me. I thought that all of this might just be a bad dream and that I might just wake up anytime soon. So I waited there, waited to wake up from all of this. So I waited and waited and waited and waited and waited...

TO BE CONTINUE...



[Art of Pixels]

Detta är VEM jag är.

Stjärntecknet Fiskarnas egenskaper

Den typiska Fisken är rättvis och medkännande, ömmar för alla som har det svårt. En mjuk, känslig och sårbar läggning är kännetecknande, liksom en strävan efter att finna sammanhang och mening i tillvaron.

Neptunus är tecknets härskare, känd som vattenguden i den grekiska mytologin. Den som är född i ett vattentecken är en känslomänniska, med ett rikt inre liv. Fisken är en god lyssnare och har förmåga att leva sig in i sina medmänniskors livssituation. Fisken är mycket intuitiv och anar sig fram i tillvaron. Här finns stora fonder empati och välvilja. Fisken ömmar för alla som har det svårt och söker sig gärna till roller där hon känner sig behövd. De svaga och utsatta grupperna i samhället, barn och djur, ligger denna godhjärtade natur extra varm om hjärtat.

Många Fiskar känner sig vilsna och har perioder där de upplever att de inte passar in. En känsla av utanförskap kan stundtals vara svår att brottas med, men ger samtidigt Fisken en mycket tolerant människosyn. Fisken väljer ibland att fly undan, att inta ett passivt förhållningssätt. Det är viktigt att Fisken vågar följa sina drömmar och visioner, att ha modet att lyssna med det inre örat…

Fisken är en sökare med en öppenhet för andra dimensioner. En god människokännare och humanist, ofta utrustad med en kreativ, fantasifull ådra och stora fonder välvilja.

© Anna Granberg, astrolog och författare 


[Art of Pixels]

Var kommer du ifrån?

Person nr1: "Var kommer du ifrån?"
Person nr2: "Jag kommer från jorden."
Person nr1: "Va?"
Person nr2: "Vad menar du med va?"
Person nr1: "Asså jag förstår inte vad du menar med jorden."
Person nr2: "Vad jag menar är att jag kommer från jorden."
Person nr1: "Ja, men jag förstår fortfarande inte."
Person nr2: "Vad jag menar är att saker som betyder något för oss, så som var man kommer ifrån, vilket land man är ifrån eller var man är född är egentligen bullshit. Vi lever på samma planet i samma värld. Vi borde hålla ihop, inte leva med gränser och behöva ett pass för att komma till andra sidan jorden. Det är en fri värld, men det tråkiga är att det inte är så. Vi får inte göra som vi vill, vi styrs av andra. Men så länge vi har vårt tänkande kvar så har vi åtminstone lite frihet att tänka vad vi vill. Det kan ingen ta ifrån oss, men vem vet, i framtiden kanske till och med vårt sätt att tänka begränsas."
Person nr1: "Jaha, så har jag aldrig sett på saken."
Person nr2: "Så som den där astronauten sa en gång när han var ute i rymden. Han sa att han inte såg några gränser utan han såg en planet som vi lever på."


[Art of Pixels]

Music IS my Religion

Att musik är HARAM är det roligaste jag någonsin har fått höra av folk. Alltså till en viss punkt förstår man varför de säger att det är haram, men det är fortfarande löjligt. Jag menar att våra förfäder spelade egen musik och dansade glatt, vilket drog folket i byn närmare varandra och samtidigt roade de sig och hade kul. Så varför skulle musik då helt plötsligt bli haram?

Jag tycker personligen att musik är ett sätt att få sin röst hörd, ett sätt att sätta saker och ting i rörelse. Ett sätt att leva. Man kan till och med säga att musik har blivit sitt eget religion. Musik har eget liv i alla människors hjärtan, en plats där man kan känna kärlek, sorg, glädje och mycket, mycket mer. Musik är ett vackert konst som kan skapas för både gott och ont, med musik kan vi ändra världen. Bara titta, titta vilken effekt musik har, bara titta på alla dessa artister när de uppträder på scen, bara titta på alla dessa människor som avgudar dem, bara titta på alla dessa beundrare hur de går med rytmen och när konserten är slut så har de lämnat ett litet minne av sig själv i folkets hjärta. De kommer alltid minnas dem, så varför är musik haram, som en del vill påstå, när man kan göra underbara konstverk med det?


[Art of Pixels]

Gud Finns Inte I Mänskliga Former

"If there were no God, it would have been necessary to invent him." - Voltaire

Den här citatet ovan hittade jag på webben och en sak störde mig väldigt mycket när jag läste den. Det som störde mig var hur den avslutades och som ni ser har den avslutats med "him". Jag menar att man vet inte liksom Guds kön och i Koranen står det att Gud finns inte i männskliga former, så Gud har ingen kön, så varför säger man ändå honom när man pratar om Gud?

Det är därför jag alltid säger Gud när jag pratar om Gud, för annars känner jag inuti att jag förolämpar Gud.

En sak till som är konstigt att oftast när man pratar om Gud så brukar man säga honom liksom, det jag undrar är att, varför säger man inte henne. Liksom kvinnan brukar oftast vara den symbolen för den som ger liv, precis som när man säger moderjord eller på engelska mothernature.

Så hur ska man referera till Gud? Hur som helst, jag tänker hålla mig till att kalla Gud för Gud.


(PS: Jag säger inte att Voltaire har gjort ett misstag och man kan heller inte anklaga honom för det han har sagt.)


[Art of Pixels]

There is NO such thing as DESTINY

Under hela ens liv, ända sen födseln så formas man till den man är idag. Beroende på vilken miljö man lever i, vilka vänner man har, vilka ens familj är, vilken skola man går på med mera. Man kan också säga att det handlar lite om tur också, eftersom om man föds i en bra miljö så kommer man antagligen få det bättre än andra, men det är självklart inte garanterat, finns liksom ingen garanti på livet.

Vad jag vill ha sagt är att jag inte tror på ödet, men på något sätt känns det ändå som om den man blir till är liksom ödet, även om det låter hemskt, så känns det så. Jag menar att som barn så kan man inte direkt bestämma var man ska bo, vilken dagis man ska gå på och senare den skola man hamnar på och de vänner man skaffar blir det liksom ens öde ändå.

Så man kan säga att de första åren tills man blir 18 är redan "bestämt" hur den ska bli och vem som blir ens kompisar och vilken personlighet man får. De första åren av ens liv är de åren som man är som lättast påverkad, det är därför man ska vara försiktig som förälder och kontrollera sina barn så de får en ljus framtid.

Men frågan är dock: "Hur ska man kunna bli den man vill bli om ens liv är liksom redan "bestämt"?"


[Art of Pixels]

Gud, universums skapare?

In the previews chapter: "Gods existence, a myth made by humans or does God really exist?"

Låt mig förklara för dig, dig som läser detta, vad jag egentligen tror om Guds existens.

I den här världen vi lever i så har allting sin ursprung från något annat, där levande varelser som fisk, fåglar, får, andra djurarter, människor och även växter som har evolverat från en annan art till en annan och där vi människor blev de som fick styra på planeten. Till och med jorden har "evolverat" från att vara en brinnande jordklot till den vackra blåa planeten den är idag. Allting, då menar jag allting har någon sorts koppling till något annat. Man kan säga att den de varit är deras "skapare" och i den här världen så har allting sina skapare.

Min poäng är att om allting har sin skapare, så är Gud en av de skaparna som skapat den här världen. Jag menar att saker och ting kan inte bara ploppa fram från ingenstans, den måste ha en skapare, en ursprung, så det tar oss tillbaka till BigBang, universums startpunkt.

Jag tror därför att BigBangs skapare är Gud. Gud skapade BigBang för att det kanske var ett experiment, men jag vet inte, det jag tror dock är att Gud skapade BigBang för att bilda den här världen, den här universum och den här planeten.

Vad jag vill ha sagt är att jag tror på Gud, jag tror på en högre makt, jag tror att det finns någon som är ovanför oss, som håller koll på oss och ser de framsteg och avsteg vi gör.

Men återigen blir en fråga kvar: "Om allting har sin så kallade skapare, vem är då Guds skapare?"


[Art of Pixels]

Guds Existens, En Bluff?

Låt mig säga något till er om religion, ta inte illa upp dock, det är bara min teori och även om en del tycker att jag inte har rätten att säga detta jag tänker säga eller tänker säga att jag har fel så tycker jag att ni bör tänka efter noga innan ni säger något, jag kan ha rätt.

Religion är bullshit, religion är människans konst, religion är kontroll, precis som politik, de enda skillnaderna är att religion kontrollerar ditt sätt att tänka och politik kontrollerar ditt sätt att leva.

Jag tror att religion skapades för länge sedan för att få kontroll över människan, för att få makt och för att lyckas med det så behövde man någon större än sig själv. Så människan skapade Gud. Sen dess har vi människor styrts av tanken av Gud, men Gud finns egentligen inte, Gud är en myt. Man kan inte vara helt hundra procent säker på Guds existens eftersom man aldrig kunnat bevis på att Gud finns, Gud finns bara i de religiösa böckerna som är skrivna. Ja just det, man får inte glömma böckerna, böckerna är skrivna för att människor ska inte glömma vem som bestämmer, vem som styr dem, vem som säger till dem vad som är rätt och vad som är fel, böckerna är skrivna för att få dig att minnas i all evighet att det är Gud som bestämmer.

Men ta inte illa upp, jag menar inte att människan skapade Gud för att vilja människan något ont. Det finns mycket som religion har gett människan när inget hopp har funnits, när allting har varit som värst, när människan varit ensam och behövt någon bredvid sig, någon att prata med, någon som fick att kämpa vidare.

Kanske från första början människan skapade Gud för människans bästa, för att människor höll på att gå ur led och tappa hoppet, men sen så kom det kanske några som utnyttjade denna system och använde Gud som en ursäkt för sitt eget ego, precis som man gör med dagens system som styr samhället.

Men en fråga kvarstår: "Var det Gud som skapade människan eller människan som skapade Gud?"


[Art of Pixels]

Just wanted to let you know...

You know the feeling of making someone feel better, it's so satisfying man. No other feeling beats that and you also feel good about yourself.


[Art of Pixels]

Just a thought...

Jag tror att alla levande varelser har någon sorts mentalt kommunikation mellan varandra som de inte vet om, iallafall som människor inte vet något om än, men jag tror att djur har redan utvecklat den sinnet och att det kanske är människans sjätte sinne. Jag säger detta för att jag tror på det och såg en gång en dokumentär där de berättade om några apor som lärde sig att göra verktyg och knäcka kokosnöter.

Det började med att en apa på en ö lärde sig använda två stenar för att knäcka en kokosnöt och genast nästa dag lärde sig en annan apa på en annan ö att använda två stenar för att knäcka kokosnöten. Så det får en att tänka efter hur den andra apan lärde sig och det finns självklart flera anledningar som att apan kanske råkade slå en sten mot en kokosnöt, men jag tror att den andra apan lärde sig det för att någon sorts mentalt kommunikation skedde mellan dem. Ungefär som hur WiFi fungerar.

Så man kan tänka sig, om detta nu kanske är vårt sjätte sinne, kan man tänka sig då hur framtiden ser ut. En framtid där vi lär oss styra dessa egenskaper och med hjälp av de styra våra bilar, byta kanal på tv:n m.m. Tänk dig att hacka in dig i din kompis hjärna och få reda på allting och t.o.m. skaffa någon sorts anti-virus i form av en cell.

Framtiden hade varit ganska sjukt då.


[Art of Pixels]

"Mata In"

Kan man lita på sin hjärna? Kan man lita på det man vet? Kan man lita på guds existens?

Häromdagen så fick jag en kommentar på en av mina bilder på Facebook och jag började tänka på det jag vet om gud, om livet och om rätt & fel. Jag tänkte att det jag vet om gud är kanske falsk, är kanske lögner och att gud kanske inte existerar eftersom ända sen som barn så har jag blivit tillsagd: "Gud finns. Gud kommer straffa dig om du gör så här. Detta är rätt och detta är fel. Du kommer hamna i himlen om du är god." m.m. Så det får mig att tänka efter, om allt det som har sagts till mig och allt det som jag vet kanske egentligen inte är som det är.

När man blir stor så börjar man tänka för sig själv och frågeställa sig. Man börjar undra helt enkelt, men en fråga stannar kvar: "Tror jag på gud för att jag är troende eller tror jag på gud för att det har matats in i mitt huvud?"

Svår fråga att svara på i mitt läge, because of the past. Men om jag hittar svaret så låter jag världen veta.


[Art of Pixels]